När jag frågar min man vad det absolut godaste han ätit är, så svarar han kanderade äpplen köpta i en affär i Lidköping. Han var cirka fyra år när han åt dem men minns liksom det dära kraset än. Sedan dess har han smakat kanderade äpplen flera gånger, men de är nog aldrig så goda som den där gången. Ändå jagar han upplevelsen och vill gärna att jag ska ta mig an uppgiften att trä några äpplen på en pinne och sockerdoppa dem.

Det godaste jag nånsin ätit är nog två olika rätter. Det första är mormors plättar med blåbärssylt, som jag åt på vår utflykt i bärskogen. Solen sken och ångan som steg upp ur mossan blandade sig med den mest fantastiska doft av hallon. Uppkrupen på en sten smaskade jag plättar och drack saft ur en liten glasflaska medan mormor oförtrutet gick runt med en bärplockare i handen och en stor plasthink bredvid.

Det andra är en vegetarisk quinoasoppa intagen på en ö i Titicaca-sjön, Bolivia. Efter två månaders resa med språkförbistringar (Jag äter inte kött, "det här är inte kött, det är lamm...") och allmän brist på vegetarisk mat (en dam tärnade till och med ned lite skinka till den där stackars bleka magra flickan som "bara hade råd med stekt ris med grönsaker"). I alla fall. På denna ö, levde människor som mest bodde där ute på ön och sällan åkte in till fastlandet. Deras huvudsakliga föda var alltså vegetarisk mat och fisk. Så där satt jag i ett litet uppmurat hus, på 2,,000 meters höjd, blickade ut över den knallblå sjön och de lila potatis och quinoafälten och slevade i mig soppa, utan att behöva leta och fiska upp eventuella bitar av fläsk. Gott!

Alltså, visst är det så att det lika mycket är tillfället som gör att vi gillar vad vi äter och minns det länge efteråt!?