och publiken var visst lättimpad ;-)

Jag menar, hade djuren och bilen varit ätbara så skulle jag förstå... men de var så snälla och sa att den var fin. Tvååringen log stort när han fick se sin landskapstårta och räknade glatt upp djuren.

Smaken var som jag misstänkte... vuxenaktig, och tryffeln som skulle varit en smidig ganache var mycket uppskattad!

Nu måste det vara ganska exakt ett år sen jag startade den här bloggen för det började med tårtan till sonens ettårsdag och nu är det dags för kalas igen!

Det var tårtan som gick till historien som den misslyckade tårtan , fast den blev god ändå.

Idag säger jag så här tårttraditionen lever vidare: passionsmoussen blev för lös, chokladganachen för hård (snarare tryffel) och chokladanslaget stelnade aldrig och blev väl platt....

Fortsättning följer

Äntligen har skolan börjat och jag kan fritt spåna iväg på middagsmaten utan att oroa mig för att pet-i-maten-pojken ska drabbas av akut näringsbrist. Det förhåller sig nämligen så att när han inte är hemma så äter han riktigt bra. Jag tror det stavas föräldrauppror...

Idag kom han i alla fall hem mätt och belåten från skolan och jag stekte majspannkakor och serverade med en avokadosalsa och spenatsallad. Matchen slutade två-två, fast lilleman hade nog anslutit sig till de vuxnas läger om det inte var för att han är sjuk och aptitlös.

Majspannkakor:

Vispa samman 1 dl polenta, 1 dl vetemjöl och 3 dl mjölk. Vispa ned tre ägg och låt gärna smeten stå och dra ett tag.

Ta under tiden fram ca 2 dl majs, strimla ca en decimeter purjolök, finriv en morot och riv ca en halv dl stark ost. Blanda ned allt i pannkakssmeten.

Stek plättar eller pannkakor i olja eller smör på medelvärme och låt dem få fin färg på båda sidor.

Avokadosalsa:

 Tärna en till två avokados, lägg i en skål och pressa över saften av en halv citron.

Strimla en röd paprika och fin hacka rödlök (välj själv hur mycket du vill ha. Jag tycker att det räcker med lite, medan andra vill att den ska dominera)

Pytsa i oliver (jag tog oliver marinerade i citron och chili, eftersom jag hade tänkt ha i lite färsk chili i salsan, men inte hade det hemma) och krydda med örtsalt, chilipeppar och citronpeppar. Strila över lite olivolja och rör runt.

Sallad:

Gör, i en djup skål, en vinägrett av en tsk flytande honung, en tsk senap, en halv matsked äppelcidervinäger och en msk olja. Fyll på med bladspenat och machésallad. Blanda runt lite snabbt så att vinägretten fördelas i salladen.

Toppa pannkakorna med salsan och sallad och klicka över lite turkisk youghurt.

för då var det våran minstings födelsedag!

Och vad ska en tvååring ha om inte en pannkakstårta!?

Själv blev jag som heltidsarbetande degraderad till tårtdekoratör, medan maken ägnade halva dagen åt själva bastillverkningen.

Tårtan fylldes med blåbärssylt och vispad vaniljglass och dekorerades med ännu mera glass, frysta blåbär och punchhonung ringlat över. 

Ett tips bara. Om du inte har ett kylrum att arbeta i är det ingen idé att lägga ned sig nåt värst på själva dekorationen, för det smälter ändå fort som attan.

Väljer att leta efter inspiration ikväll istället för att se hockey.

Miljöfrågor och senare då klimatfrågan är något som har funnits i mitt medvetande så länge jag kan minnas, men som jag ägnat mer eller mindre kraft åt.

Nu uppmanar matälskaren Lisa till gröna nyårslöften för 2008 och då får jag äntligen den där sparken i baken att börja skriva det här inlägget som jag gått och ruvat på i säkert en månad nu.
Mitt, som jag sagt, bidrag till miljön sedan 1994, har varit att inte äta kött och kyckling. Fisk och skaldjur däremot har jag ätit sparsamt av, men det känns mindre och mindre lockande, dels på grund av rådande fiskepolitik som släpper in långt mer fisk i butikerna än vad som är försvarbart och dels för att det som konsument då blir så mycket man måste välja bort i affären. Det känns som jag fastnat i sejträsket, men jag är inte fast besluten att ta mig ur det, inte på bekostnad av torsken och andra hotade arter i alla fall.

Läs mer här och ladda ned fiskguiden

2008 kommer jag att ägna en stor del tid till klimatfrågan, inte minst i mitt vardagliga arbete. Dessutom kommer det att synas på våra tallrikar. För någon månad sedan tog vi beslutet att den största delen av maten som serveras hemma ska vara vegetarisk. Barnen och maken är ju fortfarande köttätare, men kommer så vara mest utanför hemmet.

Ekologiska matvaror har inte funnits i särskilt stor utsträckning i vårt hem. Det har uteslutande varit en ekonomisk fråga och beslut. En vara gör ju ingen stor skillnad på ekonomin, men när det har handlat om att faktiskt kunna få mat på tallriken månadens alla dagar, så måste man välja ett billigare och kanske kvalitetsmässigt sämre alternativ. Sorgligt men sant. I takt med en stadigare ekonomi slinker fler och fler ekologiska varor ned i matkorgen och kommer fortsätta göra så under året. Till vår stora sorg har vår lokale krav-potatisodlare (som vi ofta handlat av) lagt av, på grund av bristande lönsamhet. På de senaste 14 åren har butikerna sänkt sitt inköpspris på potatis medan alla andra kostnader i samhället gått upp. Med den inställningen kanske det är lätt för exempelvis Coop att propagera för att de säljer den billigaste kassen ekologisk mat. Utbudet i påsen däremot, riskerar att bli sorgligt påvert.
Jag vet, det blir lite motsägelsefullt, att säga att vi inte haft råd att köpa ekologiska varor och sedan klaga på att återförsäljarna försöker hålla priset nere, men jag är tämligen övertygad om att det finns ett ganska stadigt spann pengar mellan inköpspris och butikspris.

Jag lovar också att skriva fler inlägg om ”klimatmat” och hur man kan äta på ett mer medvetet sätt. Det är ju till exempel ganska resurskrävande att äta nötkött, men att äta svenskt kött från nötkreatur är också ett sätt att bidra tillmångfald i den svenska naturen, då vi behöver öppna beteslandskap för att främja artfloran hos smådjur och växter. Men som sagt, mer om detta under året.

Varje gång som jag går in på bloggen kommer jag också att göra ett klick på the hungersite för att donera mat till dem som behöver.

Också ett sista löfte: jag ska bli en mer frågvis konsument. Hittills har jag varit en ganska timid sådan, som suckat i tysthet, men vad hjälper det. Nu ska jag fråga i butikerna och orka be om alternativa varor.

Bara en grej till förresten: har någon av er sett kravmärkta vegetariska hel och halvfabrikat? Jag tänker sojafärs, quorn och sånt. Finns det? Är man en miljöbov om man äter quorn?
Fram för en livligare diskussion på bloggen. Har du orkat läsa ända hit kanske du tycker något också?
kram!

Kan man göra det enkelt för sig ska man det. Det är inte så att jag hellre steker sojabullar och kokar makaroner, men kan jag till exempel undvika extradisk genom att laga allt i ett så gör jag det. (Är det något jag ogillar så är det disk...) Och slipper jag göra något två gånger i rad så är jag glad.

Av denna lata anledning blev fredagens pizzadeg en aningens bortskämd variant som tog ungefär ett dygn att framställa. Jag vet, det låter onödigt krångligt, men... igår skulle vi ha pizza och idag minestronesoppa med italienskt bröd. Alltså fick pizzan och brödet komma ur samma deg, därav blev det pizzadeg med både durumvete och ägg i! Annars brukar jag nöja mig med vanligt mjöl, en skvätt olja, vatten och salt, har jag framförhållning gör jag gärna en fördeg, för ja, det märks faktiskt på slutresultatet! Att vi dessutom hade rätt mycket ostbricka kvar från helgerna gjorde ju inte saken tråkigare.



Pizzorna då? Jo, det blev en med tomat och ost, till den aningens konservative sonen. Till oss andra gjorde jag en pizza med tomatsås, skivade päron, rosmarin och färskost "le roule" med örter och svartpeppar. Det blev som en förrättspizza medan en stor pizza med tomatsås, tapenade, paprika och extralagrad prästost och ekologisk parmesan gick färdigt i ugnen.



Medan vi smaskade och åt fick det italienska brödet jäsa färdigt och sen gräddas på stenen i ugnen så att det blir riktigt knaprigt. Tyvärr är jag inte så mycket vän med min bakspade än att jag lärt mig pytsa in pizzor på stenen, men det skulle jag verkligen vilja lära mig, för jag älskar knapriga pizza bottnar! Ett tips annars är ju att lägga pizzorna på bakplåtspapper och sen med någon annans hjälp snabbt rycka över dem med papper och allt på en plåt som stått och blivit riktigt varm i ugnen.

Jag vet inte hur det är med er andra brödbakare, men när man håller på med långtidsjäsning och såna saker så tycker jag att man blir lite lätt besatt av snygga krackeleringar och sprickor i bröden, för att inte tala om bubblor. Jag blev i alla fall nöjd med sprickorna den här gången. Bubblorna vet jag inte än, för vi har inte öppnat brödet.

Rökt lax och dillstuvad potatis måste vara en grymt underskattad rätt, eller!?

Jag har blivit bjuden på det en gång i hela mitt liv. Nu var det länge sen jag gjorde det sist, men fick tillfälle när laxskeptikern höll sig borta några dar.

Tärna potatis, ca 3-4 stycken per portion. Inte för smått och inte för stort. Det ska bli bitigt, men inte rått i mitten och inte för mosigt i kanterna. Vad ska vi säga, lite större än fetaosttärningar ;-)

Smält någon matsked smör i kastrull och fräs runt potatisen. Salta och slå över standardmjölk så att det nätt och jämt täcker och sjud tills det blir mjukt. Krydda med torkad eller färskklippt dill efter smak. Mal över vitpeppar och servera med rökt lax och en krispig sallad som väger upp den tyngre maten.