Nog har det hänt att du själv gått och rabblat det mantrat för dig själv och det var vad jag gjorde igår när jag traskade hemåt med en tung kasse i ena handen.

Jag har haft den på min önskelista länge och många gånger spanat in den. Mandolinen med stort M. En sån som inte har ett dyft med musik att göra mer än att det möjligen hörs ljuva toner från mitt kök numera, men då kommer de inte från mandolinen bara mig. En gång pank och desperat slog jag till på ett exemplar på biltema av alla ställen. Redan av butiksnamnet borde jag väl ha anat oråd, men jag ville inte va fördomsfull jag inte. Tji fick jag, den dög bara till att samla damm den manicken...

Igår smet jag in i den där köksaffären igen för att kolla och drömma. Ett ex fanns det kvar. Jag kände på den och tittade på tillbehören och så kom han den roliga försäljaren fram.

En mandolin ja! Ett mycket bra köksverktyg, men dyrt tyckte han. Åt jag mest vegetariskt, jaha, men då mååååste jag ju bara ha en, eller hur!? Och tänk så miljövänligt, ingen sladd å allt. Å tänk vilka goda sallader jag skulle kunna rodda ihop och ha i kylskåpet.

Jojo! Jag höll med på varenda punkt jag och vips hade jag köpt den!

Sen började jag traska då och säga till mig själv: jag är värd den, jag är värd den, jag är värd den!

Och det är jag! Det var jättekul att strimla morötter till middan och innan jag visste ordet av hade jag tjoffat ihop en rödkålssallad skitsnabbt och i helgen blir det potatis- eller rotfruktsgratäng, tjoff tjoff tjoff klart! Eller varför inte perfekta pommes-strimlor!?

Köpdjävul, du kan hoppa av min axel nu, jag är helnöjd!