När man är gravid kretsar mycket kring veckor och kropparnas utveckling, både mammans och barnets.
Fingrarna börjar synas i vecka fem och det som från början såg ut som en svans på fostret blir en del av ryggraden och svanskotan.
Graviditetssymptom är något som borgar för att graviditeten fortskrider som den ska, och kronan på verket av symptom stavas illamående.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att mår du bara illa, så mår barnet där inne så bra. Paralleller dras mellan illamående och en väl fungerande moderkaka.
Men ibland hjälper tydligen inte ens i stort sett dagliga kräkningar ett litet barn som ska växa.
Idag är det precis, nästan på minuten när jag skriver detta, en vecka sedan vi fick se vårt barn på ett ultraljud och kort därefter veta att hjärtat inte slog. Hjärtat slog inte och hon som låg där inne, inne i min växande bula på magen, var inte så stor som man skulle vara i vecka 18.
Det hjälpte inte med varken två eller tre ultraljud, när man är död så är man och lite dog vi också då.

Hemma väntade två förväntansfulla barn på en svart-vit liten glimt av sitt efterlängtade lillasyskon, men i stället fick stora L, åtta år, med tårar i ögonen konstatera att snart skulle jag inte vara "Bullo" mer och han skulle aldrig få hålla sin lillasyster.

Dagen efter, dagen då vårt lilla hjärta skulle födas, var som en lång dag av hålla andan. Sorgen låg i en kapsel och nu hade vi ett jobb att göra. Att föda utan belöning. Men även om barnet ryms i en handflata eller en famn så är det ju en belöning att få hålla om, att få se vem man väntat på och hålla den lilla handen med fingeravtryck redan präglade för livet. Sorgen ligger i att bli bestulen, bestulen på en framtid man velat bygga, bestulen på planer som lagts. Oundvikligen ändras ju
hela ens sätt att tänka på alla dagar framåt, när ett nytt liv ger sig till känna. Liksom allt förändras när livet tar slut.

 
Siri, i vårt hjärta. 3/12 2009