Direktlänk till inlägg 10 december 2009

De minsta små händer jag aldrig ska glömma

Av Vera - 10 december 2009 08:49

När man är gravid kretsar mycket kring veckor och kropparnas utveckling, både mammans och barnets.
Fingrarna börjar synas i vecka fem och det som från början såg ut som en svans på fostret blir en del av ryggraden och svanskotan.
Graviditetssymptom är något som borgar för att graviditeten fortskrider som den ska, och kronan på verket av symptom stavas illamående.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att mår du bara illa, så mår barnet där inne så bra. Paralleller dras mellan illamående och en väl fungerande moderkaka.
Men ibland hjälper tydligen inte ens i stort sett dagliga kräkningar ett litet barn som ska växa.
Idag är det precis, nästan på minuten när jag skriver detta, en vecka sedan vi fick se vårt barn på ett ultraljud och kort därefter veta att hjärtat inte slog. Hjärtat slog inte och hon som låg där inne, inne i min växande bula på magen, var inte så stor som man skulle vara i vecka 18.
Det hjälpte inte med varken två eller tre ultraljud, när man är död så är man och lite dog vi också då.

Hemma väntade två förväntansfulla barn på en svart-vit liten glimt av sitt efterlängtade lillasyskon, men i stället fick stora L, åtta år, med tårar i ögonen konstatera att snart skulle jag inte vara "Bullo" mer och han skulle aldrig få hålla sin lillasyster.

Dagen efter, dagen då vårt lilla hjärta skulle födas, var som en lång dag av hålla andan. Sorgen låg i en kapsel och nu hade vi ett jobb att göra. Att föda utan belöning. Men även om barnet ryms i en handflata eller en famn så är det ju en belöning att få hålla om, att få se vem man väntat på och hålla den lilla handen med fingeravtryck redan präglade för livet. Sorgen ligger i att bli bestulen, bestulen på en framtid man velat bygga, bestulen på planer som lagts. Oundvikligen ändras ju
hela ens sätt att tänka på alla dagar framåt, när ett nytt liv ger sig till känna. Liksom allt förändras när livet tar slut.

Siri, i vårt hjärta. 3/12 2009

Allmänt

Dela

farmor

10 december 2009 21:21

Kära kära familj!
Ni skall känna att vi är många som gråter i våra hjärtan över lilla Siri.
Kramar farmor o extrafarfar

Nadja

11 december 2009 11:33

Kära goa Vera. Vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg...

Mina varmaste tanker går till dig och din familj!

Ta hand om varandra och så hoppas jag att ni, trots allt, kan få lite julefrid mitt i sorgen!

Kram
/Nadja

http://busmammans.blogg.se

Jenny

11 december 2009 20:53

Åh. Vera. Jag gråter för er igen. Så hemskt ledsen att inte lilla Siri fick bli färdig och på riktigt.
Fantastiskt att du orkar skriva, men det är så bra att du gör det, får ut det.
Hon skulle väl bara inte vara här, helt enkelt. Orättvist, sorgligt! Vet inte vad jag ska säga. Kram?

La mama

12 december 2009 15:59

Men Vera, så sorgligt!
Det är (en del av) mitt jobb att stå på andra sidan och meddela såna här förfärliga nyheter till förväntansfulla blivande föräldrar och man känner sig lika maktlös varje gång. Vet att det inte är något som man kan säga eller göra för att lätta på bördan, och vara ett stöd är lite svårt så här på avstånd. Jag tänder ett ljus för Siri här borta hos mig.
Kramar!

Vera

12 december 2009 19:08

Tack för era tankar. Visst är det så att inga ord i världen kan förändra det som skett, men bara att veta att andra tänker och bryr sig känns bra.

La mama: kan förstå isningen som går genom bröstet när du inser vad som hänt. Barnmorskan vi träffade var så lugn och fin och kunde inte ha varit på något bättre sätt.
Om du har lust, och verkligen bara om du har lust, får du gärna skicka mig ett mejl. Har en fråga som du kanske vet svaret på. Adress finns i min info.

http://veralagar.bloggplatsen.se

13 december 2009 14:25

Vera. Sedan jag läste din kommentar på min blogg har jag undrat vad jag kunde skriva till svar, och först nu kom jag på att jag kunde följa länken i din signatur för att få reda på vad som hade hänt.

Det gör ont att läsa vad du skriver och jag gråter och känner igen mig så väl. Säg till om det är något jag kan göra för er.

http://matochpolitik.blogspot.com

Vera

13 december 2009 15:18

K: Du har faktiskt gjort mycket! Som jag skrev var det väldigt värdefullt att läsa om någon som berättat kring kremering och sådana saker. Tack för det, men jag återkommer gärna om det dyker upp nya frågor efter vägen!

http://veralagar.bloggplatsen.se

MammaXaramia

14 december 2009 09:39

gråter när jag läser om lilla Siri.
Vet precis hur det känns ....om det nu är nån tröst .

Många styrkekram /Mia

http://calleskula

zelca

15 december 2009 20:39

Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag vet att det finns ingenting som hjälper. Det kniper till i magen när jag läser vad som hänt er, för jag vet hur det är att få det där fasansfulla beskedet. Stora kramar till dig, din man och dina barn - Siri kommer alltid att finnas kvar i era hjärtan.

http://www.roslagsmat.blogspot.com

Vera

16 december 2009 20:24

Tack Zelca stor kram till dig också!

http://veralagar.bloggplatsen.se

Flisan

17 december 2009 19:32

vackert men så så smärtsamt. Så stark du är - du vågade konfrontera sorgen, omfamna Siri för att sedan tvingas skiljas. Jag skulle ha valt att rymma fort fort långt långt men du har valt att våga minnas och sörja - det är mod! varm lång kram från mig.

Ellen

6 januari 2010 17:50

Finaste Veronica...jag känner mig så dum, jag visste ingenting, förrän jag läste blogginlägget nu. Du är stark, ni är starka! Fick en klump i halsen och vill bara gråta med er.
Tänker på er!
Kramar i massor

TinTin/TTUK

30 januari 2010 23:12

Vill bara skicka en tanke till familjen. Har också varit där i just den där tiden och få säga farväl istället för att gå hem med ett glatt besked oma tt allt är bra.
Kram!

Vera

31 januari 2010 13:53

Tack för era tankar och ord! Jag är en person som ofta brottas med hur privat eller inte jag ska vara och jag brukar hålla ganska hårt på min integritet, men just vetskapen om att så många bär på liknande sorger och hur ensam man kan känna sig då, gjorde att jag valde att berätta.
Livet gör inte lika ont nu längre, men även om man tror att man byggt upp ett skal är det fortfarande ganska bräckligt och man vet inte vad som ska kracka sönder ytan... Som till exempel ett museibesök (översta bilden) http://www.nwt.se/arvika/article650608.ece

http://veralagar.bloggplatsen.se

Retro-kokböcker och musikhjälpen

Kommentarer (0)

Av Vera - 12 december 2013 13:15

I år stöder jag Musikhjälpen genom att auktionera ut några retro-kokböcker ur min samling. Det här är min mage. Fyra barn har växt häri. Två av dem får jag krama varje morgon, men utan modern sjukvård hade jag inte kramats alls idag...

Glutenintoleranta äter ni skrädmjöl?

Kommentarer (2)

Av Vera - 30 juni 2013 17:02

Hej här kommer en fråga till er med glutenintolerans. Äter ni skrädmjöl? Är det bara vissa sorter av skrädmjöl som funkar, eller går det bra med vilket märke som helst? Jag provbakar just nu med skrädmjöl från Stöpafors kvarn och de mal enb...

Inspiration till midsommar

Kommentarer (0)

Av Vera - 20 juni 2013 16:18

Just idag har jag inga nya recept att bjuda på, men några gamla godingar som passar fint till midsommar kan jag nog skaka fram. Först, potatissallad: scrolla ned till nästa inlägg så hittar du den första, med getost och mandel! Mer inspiration till p...

Potatissallad med rädisor och getost

Kommentarer (0)

Av Vera - 28 maj 2013 14:09

Nu längar jag så efter svensk färskpotatis! Som tur är kan man göra den här potatissalladen med annan fin potatis också, till exempel mandelpotatis. Konstigt nog har jag inte satt någon egen potatis i år. Lite av odlingskicken kom av sig med den se...

Öl- och whiskeymässa Göteborg

Kommentarer (0)

Av Vera - 14 april 2013 18:00

Jag var där. Jag kom in. Det blev en väldigt trevlig upplevelse för oss som hade turen. Redan i kön kunde jag och mitt sällskap konstatera att vi tillhörde det underrepresenterade könet, men stämningen var god, monterpersonalen allt som oftast tillmö...

Visa fler inlägg