I fredags hade jag ett litet kalas med plockmat. När man fyller 30 ska allt va så stort och i ordning. När man fyller ett år till efter det är det inte så noga.

Därför var hemmet så där lagom städat (Detta beror alltså inte på att lille tvååringen använt dammsugaren som sin bästa leksak under en längre period och att jag helt plötsligt några timmar innan gästerna skulle komma för mitt liv inte kunde hitta munstycket som man kör omkring med på golvet*), rätterna jag dukade upp var inte så många (berodde alltså inte på tidsbrist *ljug ljug*) och allt bröd var definitivt inte hembakat. Jag till och med sjöng en liten snapsvisa jag, fast det kan ju ha berott på spritens avslappnande inverkan och inte mitt eget avslappnade jag.

Presenter fick jag också! Och detta år gick verkligen i kökets, elektronikens och smakernas tecken: en alldeles perfekt digitalvåg istället för min hysteriska sak som fladdrar fram och tillbaka och visar både det ena och det andra men inte rätt. En ny STARK elvisp och en väääldigt stor flarra whisky. Trodde nästan att jag fyllde 50 ett tag där, så pompös och mäktig den såg ut. Och så gooood! Den smakade jag också på! Resten av helgen har jag och P suttit så här: "Hrrm, harkel, host" "Klikli, ehurm, sniff sniff" "Känner du dig lite förkyld? Lite ont i halsen?" "Ja, jo" "Kanske bäst att vi tar en whisky!?" "Ja!"

(En plattång fick jag också, till håret. Men med lite fantasi kan man säkert använda den till något i köket också, fast då tar jag nog hellre min gamla sletna än den här nya rolls-royce-varianten som gör underverk med krull på nolltid.)

Min vän Auchentoshan fick jag upp ögonen för när jag var på whisyprovning för ett tag sen. Jag gillar att ha ett litet glas whisky bredvid mig när jag lagar mat på helgen. Laphroaig i all ära, den är ju så god så god så god, men den kraftiga smaken pajar ju en hel del av smaklökarna om man ger sig på den innan maten. Den här Auchentoshan är mildare, men ändå rökig, och ju mer jag luktar på den desto sötare aromer känner jag. Nästan fikonaktigt, men den smakar ju inte sött på det viset, bara mest gôtt.

Nästa år tror jag att jag ska önska mig en kurs i att sätta ord på smaker!

* Jag har fortfarande inte hittat munstycket och undrar förtvivlat varför sopborsttillverkare verkar tro att den som städar aldrig är längre än 1,40...