En vecka för sent grattade jag idag pappa på farsdag med en liten hemgjord present till en chokladälskare.

I fredags fick jag för mig att testa espressokolorna som Anne skrev om.

Sagt och gjort. Jag kokade och kokade. Har aldrig lyckats med kola eftersom jag tycker att det borde gå snabbare att koka. Den här gången hade jag mammas termometer till hjälp och gav mig tusan på att inte ge mig förrän den slog i topp (130°) och det gjorde jag inte heller.

Det blev en seg och god kola med ett stänk av salt. Och där kunde ju allt varit bra och kanske borde jag satt mig och vikt så där söta papper runt kolan som Anne gjorde, men nej, här skulle det chokladdoppas minsann.

Pilligt värre kan jag säga. Hoppas slutresultatet var värt besväret. Kan erkänna att jag drabbades av nån slags storhetsvansinne på slutet och petade dit små flingsaltbitar på toppen av varje kola. Herre gud, det kanske var chocolatier man skulle blitt... men sen har jag hört att det inte är så värst lönsamt på andra ställen än NK.

...bytt namn på bloggen. Det är för att jag förut smugit runt i smyg och matbloggat, men nu har jag bjudit in släkt och vänner, så riktigt lika hemlig är jag inte längre :-)

Men det betyder ju också att jag inte längre kan erkänna vilka dåliga matlådor och sånt jag äter, för då får jag väl på moppo, av mamma eller nån!?